Är påväg hem till brallan. Ska ut å åka skridskor. Man kan ju inte va inne när de är såhär varmt ute. :D

Blev tipsad av min lärare om någon krönika tävling, skulle skriva om någonting jag bryr mig om och har mycket åsikter om. Så såhär blev det. Släng in en kommentar om hur den va eller nåååå... :

Mer än var femte person i vårt land lider av psykisk ohälsa samtidigt som 50 000 människor varje år får diagnosen cancer. Men varför är det mer okej att prata om cancer än om psykiska sjukdomar? Är det för att psykiska sjukdomar sitter i huvudet och för att man inte kan visa på prover att man har en psykisk sjukdom? Eller är det helt enkelt för att man tror att de är galna? Många runt omkring försöker undvika att prata om det, men för många känns det faktiskt skönt att berätta, så att folk får en chans att förstå.

Hur många gånger har man inte hört folk skämta om depressioner eller att ta livet av sig? Det är som att allt bara är ett skämt. Det är inte tillåtet att prata om det. Det gör mig arg. Att ingen någonsin kan prata seriöst om det. Varför får man inte lära sig om psykiska sjukdomar i skolan? En enda lektion med det hade gjort skillnad. Då skulle folk kanske förstå bättre.

Någonting som gör mig ännu argare är människor som tar avstånd från andra och pratar illa om dem bara för de har någon psykisk sjukdom. Om de nu vet att den personen redan har det jobbigt, varför måste de göra det värre? För de tror väl knappast att det blir bättre om de håller på så?

Många tror att psykiskt sjuka människor bara vill ha uppmärksamhet. Hur tänker man då? Jag skulle aldrig någonsin vilja må så dåligt som jag har gjort igen och jag tror inte att någon annan heller vill göra det. Det är inte roligt, inte på något sätt.

Folks fördomar mot mig har växt fram från rykten och jag har fått höra massa elaka saker. Det gör ont att folk kan lämna en och börja prata illa om en, bara för att man är sjuk. För det är att vara sjuk, man inbillar sig bara inte. Jag har varit där och jag vet. Men om man fick lära sig om psykiska sjukdomar i skolan tror jag att många fördomar skulle försvinna och fler människor skulle nog förstå. För det man inte förstår är oftast det man har fördomar om och om de vuxna skulle sluta undvika det så tror jag att fler ungdomar och barn skulle förstå att det inte är något fel. För hur ska vi ungdomar kunna lära oss något som inte ens de vuxna kan?

*

Jag längtar efter:

att flytta ifrån den här jävla hålan, börja på ett gymnasie långt härifrån (helst i gbg) och träffa massa nya människor. och att bli bli "frisk", och må bra.

Jag är ledsen över:

att jag är så svår att umgås med och gör så dumma saker ibland, mot mig själv och andra.

Jag äter helst:

chips och dipp!!

Jag ser fram emot:

att åka till gbg på lördag och vara där hela lovet med min rödhåriga vän. det ska bli awesome!

Det finaste jag vet är:
mina bästavänner linn och brallan som står ut med mig. min fina familj och tjejkvällarna.

Jag läser:

för lite. har inte ens lyckats läsa ut den där jävla boken som vi skulle läsa i skolan...

Jag är galet stressad över:
ingenting just nu faktiskt. skönt!

Jag lyssnar helst på:
håkan hellström, kent, lars winnerbäck, lasse lindh å sånt.

Jag drömmer om:

att bli "frisk" (igen då), må bra. kunna gå utanför dörren utan ångest, kunna bli ledsen utan att vilja dö. leva ett bra liv utan att behöva medicinen. å träffa en bra kille som tycker om mig fast jag är lite knäpp.

Jag blir nostalgisk av:

allt! hittar gamla minnen vart jag än går, både bra och dåliga.